Edition Diadorim Arts

Om Lotti Sharifs bok Virvel. Texter om dans

Lotti Sharif är pedagog och präst, bosatt i Göteborg. På 70-talet studerade hon klassisk balett och fridans vid Malmö Stadsteaters balettelevskola. Virvel är hennes debut som poet och är skriven mot bakgrund av dansåren. I sina texter om dans följer Lotti Sharif ett spår: minnena av blicken som balettsalens spegel riktade mot de dansande.  Var finns friheten från den bedömande blicken i dansen, i poesin, i livet? Kan poesin bli en rörelse in i ett rum av självförglömmelse?  

Virvel innehåller en diktsvit och tre prosatexter om kroppens minnen och vägen till skriftens källor.

Virveln som fenomen är ledmotivet i Lotti Sharifs texter om dans och skrivandet hennes sökande efter ett språk och efter att låta kroppen minnas. I hennes texter är virveln både en metafor och ett verkligt fysikaliskt fenomen som dansaren rör sig i, även i den klassiska dansens traditionella koreografier. Här låter hon sina minnen av den klassiska balettens rörelsemönster skrivas in mot en fond av den fria dansen, och hon ser de motsatta kraftfälten mötas och bilda – en virvel. 

I Lotti Sharifs Virvel. Texter om dans är blicken ett ledmotiv. En flicka möter sin blick i balettsalens spegel och hennes liv kommer att präglas av den upplevelsen: Att alltid se sig själv utifrån. Vi får följa flickans väg från balettsalen till ett skrivande rum utan speglar där skrivandet blir en virvlande dans i solstoden. Skrivandets och dansens källor är rörelser, att vara på väg.

I sina texter följer Lotti Sharif detta spår: minnena av blicken som balettsalens spegel riktade mot de dansande. Utvägen leder till naturens vågrörelser (som Isadora Duncan en gång kallade för Den stora källan, The Great Source), och som ger dansen och skrivandet ett virvlande språk. (Bilden: Lotti Sharif vid sidan av Isadora Duncan, en förgrundsfigur inom fridansen.)

Isadora, den första av bokens essäer, handlar om pionjären Isadora Duncan och hennes kritik av balettens regelverk, som utmynnade i hennes idéer om dansens källa, ”The Great Source” från 1913. Där ger naturens vågrörelser dansen ett virvlande språk. Men var finns ett virvlande sätt att skriva? Och vem hindrar oss från att våga dansa och skriva fritt? Frågorna är variationer på bokens ledmotiv: dans, kropp och skrivande.

Ur Virvel:

Den som vänder sin blick mot kroppens mitt har lättare för att minnas. Också
skadan. Dubbelheten. Så minns jag svanarna. Den vita. Den svarta.
Jag minns deras rike.

Den som skriver med sin kropp tvingas förr eller senare in genom rörelsens
övergångar mot en värld där det egna inte kan lämnas bakom. 

Det måste med.

Det står en flicka i spegeln. Under hennes fötter tömmer kristallerna
sitt ljus.

I sin bok för Lotti Sharif även en dialog med den franska filosofen Hélène Cixous och hennes idéer om skrivandets källor: kroppen, kärleken och döden. Boken avslutas med essän Barnet & vingen som handlar om en arkeologisk gravplats, där en mor vilar tillsammans med sitt barn på en svanvinge. Det är ett tecken som talar till framtiden: Svanvingen som lyfter kommer att bära barnet till ett rike bortom döden. 

Lotti Sharifs texter rör sig mot källorna, som kan ge oss ögonblick av frihet och självförglömmelse. Flickan skriver sig fri från spegelbilderna i balettsalen, som om skriften vore dans. Hon skriver sig en väg till källans utmarker. Det är konsten som utväg. 

Lotti Sharif har tidigare medverkat i antologierna ”Många röster, många rum: Läsestycken från höst till höst” (Arcus, 1997) och ”Covid 19 och kulturen” (Bokförlaget Korpen, 2020). Hon är sedan 2023 medarbetare i podcasten HÖR DU SOM HAR ÖRON tillsammans med Karolina Gustavsson.